Om livet på playan förr
”Han sa att han hette Hasse Frio, och att han hade ett jättestort badlakan som vi kunde linda in oss i båda två när vi kom ur vattnet. Det var gulligt av honom för det var kallt.”


Av Göran Carle

Hasse är ett av de vanligaste namnen bland de spanska strandraggarna i Spanien. En intressant sak är att de simkunniga oftast heter Frio i efternamn, medan de som håller till i solen ofta heter Kalår med tonvikten på å:et. Ser de en vacker flicka går de fram och presenterar sig. Hola! Hasse Frio eller Hola! Hasse Kalår. En lite fånig sak med dem är att de läspar alltihop och har svårt att uttala h:et, för det stavas ”hace frio” och ”hace calor” och betyder ”det är kallt” respektive ”det är varmt”. Heta stunder med coola spanjorer är någonting som är inbyggt i språket.
 
Ovanstående är en lustighet från den tiden då svenska flickor sällan kunde någon spanska, men det har förändrats av Linguaphone, eller som rubrikförslaget var till annonsen med en bild av en flicka i baddräkt och bandspelare med hörlurar: ”Förr förstod jag bara att de ville, nu förstår jag vad de säger också”. Och som alltid uppstår frågan om i alla fall det var bättre förr.
 
En sak är säker. Ju förr man kommer ner på playan, desto bättre, och det är lätt.
Man behöver inte vara på playan före klockan 11 för att vara där innan klockan 9. Det beror på att exempelvis Málaga ligger väster om Greenwich, vilket innebär att alla klockor på Solkusten går fel. Solen står under sommaren som högst vid ca klockan 14.20. Många tror att det är just därför som Spanien har så många turister, för det innebär ju att midnatt inte inträffar förrän närmare halv tre på morgonen. Spanienturister lever mycket sundare än vad de lär.
 
Åter till playan.
Skåningar, särskilt danskar, de ju är en sorts skåningar, kommer ofta inte längre än till den chuiringuito, (liten restaurang) som ligger på stranden. Anledningen är att de hör folk ropa Tuborg! och blir serverade öl i höga rörformade glas. Det ölet är före det mesta San Miguel eller något annat spanskt öl, men om man på skånska säger Tuborg, så låter det som ”tubo” och det är precis vad 250 cl öl serverat i glas kallas på spanska. Även talet är således väl avpassat för de turister som har svårt för språk, och det hör man ju på skåningar och danskar att de har.
 
Vill man sola och bada finns det ingenting ett gott omdöme som kan hindra en, och varför låta det goda omdömet förstöra ens semester på en plats där ingen vet vem man är. Ner i vattnet bara!
 
I vilken utsträckning kan man klä om på stranden i stället för att på hotellet beror på hur ung och vacker man är. Överraskas man av hur kallt vattnet känns, så att man ångrar sig, har turistrådet låtit strö ut massor av vackra snäckor just där vågorna sköljer upp, och i stället för att gå tillbaka till solstolen eller platsen där badkappan ligger kan man gå ner framåtböjd med fötterna i vattnet och se sökande ut. Sen plockar man några snäckor och drar sig tillbaka till sin plats. Med hedern i behåll.
 
Den höga salthalten, som gör att vattnet känns så friskt medan man ligger och flyter i det, medför att man blir klibbig av att soltorka, och håret blir styvt som om man hällt sockerdricka i det, som man gjorde innan det fanns hårspray. (Problemet var alla flugor som samlades).  För att skydda turisterna mot den kladdigheten – inte Hasse – finns det duschar på lagom avstånd från strandserveringen. Det uppskattas mycket av de ätande gästerna, särskilt de med mörka solglasögon. Det anses emellertid oartigt att applådera de som står och vrider sig i duschen för att vattnet skall komma åt överallt, så att även publikens blickar gör det. Om ett muskelberg efter avslutad duschning bugar för publiken kan emellertid små utrop av förtjusning bland damerna vara på sin plats. Pröva med: ”Heja Hasse!”
 
Något som turister lägger märke till är att de tre generationer spanska familjer som under helgen kommer till stranden, viker upp fällstolar åt och slår upp parasoller över mor- och farföräldrar, startar grillen och hela tiden pratar i mun på varandra. Pratandet är inte till för samtalets skull, det är till för att alla ska känna sig närvarande. Den samtalande gruppen är Spaniens svar på Sveriges allsång. Man behöver inte säga någonting vettigt, precis som en allsång inte behöver innehålla något vettigt. Frågan ”vad talar de om?” har således inget bra svar, men det har inte frågan ”vad sjunger de om?” heller när det gäller t.ex. ”Vi rullar, vi rullar...”
 
Man ska inte bli överraskad om familjens unga moder tar sitt halvårsgamla barn i famnen, går ut i vattnet och helt resolut doppar ner det under ytan, för att därefter lyckligt leende lyfta upp det och kyssa det. Till den svenska socialtjänstens häpnad verkar barnet inte bli vare sig skrämt eller ledset, bara lyckligt över att komma upp igen och behagligt avsvalkad. Spanska föräldrar tycks inte oroa sig för vad barnen skulle kunna tycka. Det måste kännas tryggt för barnen, och bekvämt för föräldrarna, som därefter orkar ägna dem mycken tid. Utan tjafs.
 
Avslutningsvis något om solen och synden på kusten. Det dåliga ryktet är oförtjänat. En dag på playan kan skydda mot sjukdomar och oönskade graviditeter. Det finns ett uttryck som lyder ”den som sover syndar inte”. Det kommer ursprungligen från den spanska kusten och myntades av en grupp singlar som kom från den solfattiga Norden för att sola, bada och ”komma loss”. De somnade i solen på stranden och vaknade upp röda som kräftor. På kvällen när de skulle ut och slå runt var deras stående fras till var och en som bara nuddade vid dem: ”Rör mig inte!”


(C) Copyright 2009, all rights reserved
Spanien Magasinet